stadgandena i 1682 års duellplakat (stadfästadt 1719, ersatt med ett nytt plakat 1738 men ånyo satt i kraft 1739) och tilläggsbestämmelserna i senare förordningar affattade. Ansvar enligt duellplakatet skulle endast (K. Res. 1863) ega rum, då båda duellanterna tillhörde adeln eller krigsbefälet eller voro deras vederlikar (de som hade kunglig fullmakt enligt KB 2⁄9 1692 eller som voro upptagna på rangordningen enligt KB 21⁄9 1688). Förnekade man, att man känt sin motståndares person och embete, och bekräftade sin utsago med ed, dömdes man efter allmän lag. Straffet var lika för ˮduellisterneˮ, ˮsecunderneˮ och ˮthem som appellen framburit hafwaˮ samt bestod, oafsedt om det verkligen kommit till strid, i förlust af embete, böter af 2000 daler smt och två års fängelse. Vid brist på medel till böternas erläggande ökades fängelset med ett år, hvaremot å andra sidan befrielse från ett års fängelse, men ej mera kunde vinnas genom erläggande af ytterligare 2000 daler smt. Den, som ej hade tjenst, skulle böta 3000 daler smt och undergå tre års fängelse (KB 20⁄11 1695). Hade enviget haft döden till följd för den ena af duellanterna, skulle dennes kropp begrafvas utan prest och ceremonier, samt den öfverlefvande halshuggas. För sår och annan skada bötades särskildt (KB 1704).
Dessa stadganden gällde, ända till dess genom KF 29⁄1 1861, hvilken äfven här ligger till grund för vår gällande rätt (Str. L. 14, 38—41), ifrågarande förbrytelser fingo sin behandling i den allmänna lagen (i 1734 års lag RB 8, 2 blott tal om forum för envigsmål: hofrätt efter ransakan af underdomaren; förut ransakningen af Kon. Befalln.). Dermed godkändes dock i vår rätt jemväl det nyare uppfattningssätt, som emellertid börjat göra sig gällande i denna sak. Man hade allmänt börjat erkänna, att envig ej till straffbarheten kunde likställas med mord, dråp och misshandel. Det klandervärda låge ju egentligen deri, att någon egenmäktigt förfogade öfver oförytterliga rättigheter till sin person, och att en annan begagnade sig af detta hans handlingssätt. I sjelfva verket förelågo här samma straffgrunder som vid våld mot egen person och dervid lemnadt biträde från annan mans
