sida. Mau har dock tydligen varit tveksam, från hvilken ståndpunkt man närmast skulle gifva skäl för ett lindrigare bestraffande af enviget, och å hvilket ställe i rättssystemet man skulle inrymma hit hörande stadganden (enviget behandlas i tysk rätt i sammanhang med ärekränkning, i holländsk rätt och den svenska KF 29⁄1 1861 med brott mot offentlig ordning, men eljest vanligen med dråp och misshandel såsom i norsk och nu gällande svensk rätt samt vidare i belgisk, ungersk, österrikisk och dansk rätt). Men man var i allmänhet ense i att mildra förutvarande bestämmelser (i fransk rätt, hvarest enviget ej omnämnes, anses det i rättspraxis såsom en förbrytelse mot lif under förmildrande omständigheter; enligt engelsk rätt bestraffas dock fortfarande såväl duellanter som secundanter för ˮmurderˮ; och i finsk rätt betraktas enligt KF 29⁄11 1866 död och sår principielt såsom mord, dråp och misshandel samt tillämpas de biträdande vanliga regler för delaktighet). I vår rätt hafva, för det fall att skada uppstår af enviget, de straffbestämmelser, som gälla för dråp och misshandel i hastigt mod, tydligen i det hela legat till grund för stadgandena om envig. I de flesta andra rättssystem äro straffsatserna åter betydligt lägre, hvarförutom i dem oftast ej annat frihetsstraff användes än det, som ej kan anses föra någon skam eller vanheder med sig (tysk och ungersk rätt: statsfängelse; dansk rätt: härförutom enkelt fängelse; norsk och österrikisk rätt närmare i öfverensstämmelse med vår). För alla rättssystemen är det deremot gemensamt, att de i viss måtto afväga straffet efter envigets utgång. Men härjemte länder äfven allmänt öfverenskommelse om stridens fortsättande till enderas död till förhöjning af straffet (ej i belgisk, ungersk och österrikisk rätt; i svensk, norsk och holländsk, blott om döden följt). I öfrigt hafva i anslutning till äldre rätt straff stundom utsatts för sjelfva utmanandet och antagandet deraf (svensk och belgisk rätt, hvaremot ej i holländsk, dansk eller norsk; i norsk ej ens straff, om ringare skada af duellen; i österrikisk, ungersk och tysk rätt strafffrihet, om striden frivilligt uppgifves) samt äfven för sekundanter (ej i tysk och holländsk rätt,
