Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


145

bestraffning (gripande om handleden, afslående af hufvudbonaden).

I allmänhet synes ett öfvervåld af ärekränkande beskaffenhet hafva räknats såsom bötesgildt (Gragas dock fridlöshet för svårare realinjurier, nedstötande i vatten eller annan vätska eller ock öfvergjutande dermed). Och så fortfor äfven förhållandet att vara, sedan man alltmera börjat att betrakta dylikt öfvervåld hufvudsakligen såsom misshandel (jfr. 1734 lag MB 35, 3 och 4). För närvarande kan dock härå äfven frihetsstraff följa. Och så är äfven förhållandet i de rättsystem, som fortfarande behandla öfvervåld af ifrågavarande art såsom misshandel (fransk rätt i fullkomlig motsats till österrikisk och ungersk). Mest allmänt lär väl dock nu vara att låta den afsigt, hvari ett öfvervåld skett, afgöra, huruvida handlingen skall vara att betrakta såsom misshandel eller ärekränkning (tysk, holländsk och nordisk rätt).

Verbalinjurier.Allt slags förakt, som gaf sig till känna i ord, medförde äfven straff enligt den äldre germanska rätten. I sådant hänseende synes särskildt nordbon hafva varit ytterst känslig. Lagstiftningen är i denna del lika rikhaltig, som beteckningarne af förbrytelserna äro mångtaliga (oquæþins orþ, firnar orþ, sæktar orþ i de svenska rättskällorna). Ej blott beskyllning för straffbar gerning eller nesligt handlingssätt ledde till ansvar, utan så var äfven förhållandet med hvarje skymford och med blotta uraktlåtenheten att låta någon komma i åtnjutande af den aktning, som rätteligen tillhörde honom (friborenhet, äkta börd, mod för man och kyskhet för qvinna). Att upprättelse kunde kräfvas för nidvisor, låg under sådana förhållanden i sakens natur. Men om en person gjordes till föremål för en annans verskonst, och hans namn derigenom mot hans vilja bragtes i hvar mans mun, kunde sjelfva dikten, äfven om den icke innehölle något förklenande, räknas upphofsmannen till förbrytelse (isländsk rätt). Och ehuru i den nordiska rätten ej särskildt framhållas s. k. symboliska injurier (dock uppresande af nidstång; i frankisk rätt kastande af sten öfver hus), var dock missaktning tydligen straffbar, äfven om den tog form i annat

19