än nedsättande tillmälen eller beskyllningar. Till ärekränkningens straffbarhet synes ej hafva fordrats den förorättades närvaro vid ärekränkningens begående.
Straffbarheten var i öfrigt ej lika vid all ärekränkning, fastän enligt regel jemväl verbalinjurierna i de nordiska rättsböckerna samtligen kunde försonas med ett mindre bötesbelopp. Man skilde i nordisk rätt (särskildt i isländsk och norsk) mellan fullrettis ord och halfrettis ord, alltefter ett skymfligt tillmäles mera eller mindre svåra beskaffenhet (enligt Gragas voro de förra sådana, som blott hade en ond mening, medan de senare åter jemväl kunde gifvas en god tydning; i salisk rätt vida flera åtskilnader). Särskildt synes hvarje förebråelse för feghet eller förliknande med qvinna hafva ansetts såsom den gröfsta skymf (här enligt Gragas fridlöshet, då eljest för svårare tillmälen endast landsförvisning å viss tid). Hänsyn togs för öfrigt till den större och mindre offentlighet, som gifvits åt ärekränkningen (i Gragas dubbla böter; enligt GottlL. höjdes åter boten från 3 öre till 3 mark, om ärekränkningen skett i en samling af folk, vid kyrkan eller på tinget), och till uraktlåtenhet att återkalla smädelsen (Visby St.L., ChLL.; här i norsk rätt fridlöshet för svårare tillmäle). Ja i viss mån synes till ärekränkningens natur hafva ansetts höra, att deråt gafs offentlighet och att återkallelse ej omedelbart egde rum (GottlL, VmL I; SmL och ChLL tala blott om oqvädinsord i folksamling, ChLL med undantag för smädelse mot konung och konungs råd; Gragas förutsätter för inträdande af rättsligt ansvar annan persons närvaro). Åtminstone synes så allmänt hafva varit förhållandet enligt svensk och dansk rätt, om tillmälet var af mindre svår beskaffenhet (blott vissa svårare tillmälen uppräknas såsom i allmänhet straffbara; äfven i Gragas voro halfrettis ord endast straffbara, om de rigtades af tjenare eller träl till husbonde). Och likaledes förutsättes för straffbarhet ofta, att det genast gjordes rättslig sak af gerningen (enligt VGL I skulle vittnen vid tillfället tagas å hvad, som skett; så äfven norsk rätt). Det torde likväl vara allt skäl att antaga, det alla eller största delen af
