dessa inskränkningar i rätten att beifra ärekränkning tillhöra en senare tid och bero på inflytande från kyrkans sida. De förekomma mestadels i senare rättsböcker, i synnerhet i den svenska rätten. Och derstädes finner man äfven en hänvisning till vederbörande att i första hand taga råd af sin kyrkoherde i saker af ifrågavarande art (VGL:ne).
Deremot torde det ursprungligen hafva stått den, som lagt annan något till last, öppet att leda sanningen af sin utsago i bevis och såmedelst undgå ansvar. Och härtill torde just enviget hafva varit det yttersta, men äfven naturliga medlet (jfr. UL pag. 275). Men vanliga bevismedel voro väl ej heller uteslutna. Och med uppkomsten af ett mera ordnadt rättsskick kommo dessa alltmera i bruk. Men samtidigt uppstod äfven en motvilja mot tillåtandet af dylik bevisning och en benägenhet att bestraffa sjelfva tillmälet och blott det osanna, som kunde ligga deri. I den äldre sydgermanska rätten medgafs ännu en bevisning af ifrågavarande art. Och så är äfven förhållandet i en del af den nordiska rätten (norsk och dansk rätt; hos oss SmL, GottlL, ChLL). Men i en annan del af den nordiska rätten synes åter den motsatta grundsatsen råda (otvifvelaktigt i Gragas, men antagligen äfven enligt de flesta svenska rättsböckerna). Endast rätter målsegande hade att framställa beskyllning, och detta borde ske efter stämning i laga rättegång (ÖGL). Men äfven en beskyllning i denna form kunde medföra straff, nemligen så snart den tilltalade kunde värja sig från beskyllningen eller tillräcklig bevisning ej kunde förebringas mot honom. Och i öfverensstämmelse med då rådande uppfattning om straffets ändamål synes ansvaret ej hafva bortfallit, allenast på den grund att käranden haft sannolika skäl för sin talan (Gragas, norsk rätt och äfven svensk; jfr. ChLL TgmB 20). Ärekränkning synes äfven hafva förutsatts böra åtföljas af en äreförklaring från den brottsliges sida. Och mångenstädes synes denna äreförklaring hafva haft karakteren af en särskild med straffet förenad påföljd, eller ock till och med tjenat såsom ett subsidiärt straffmedel (sålunda skulle enligt Allm. St. L. en
