Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


148

smädare, som ej orkade böta, slå sig sjelf för munnen och förklara sig hafva ljugit, hvarefter han slogs vid stocken och förvisades ur staden; enligt Visby St.L. var i brist af böter återkallelse af skymford tillräcklig för att undgå det subsidiära straffet, fängelse vid vatten och bröd).

Den allmänna gången af rättsutvecklingen.Under en längre tid hafva rättsbegreppen på detta område tagit ett starkt intryck af den romerska lagstiftningen i ämnet. Och till ej ringa del torde här ofvan skildrade rättssatser i de nordiska rättsböckerna hafva tillkommit under en sådan påverkan. Men, huru än härmed må vara, blefvo med tiden de romerska rättsprinciperna i allt större måtto förherrskande.

I allmänhet var det endast under vissa förbehåll, som ärekränkning bestraffades enligt de antika rättssystemen. Antingen medförde afbön strafffrihet (mosaisk rätt), eller var det i allt fall endast under förutsättning att de skymfliga tillmälena uttalats i offentlig församling eller eljest voro af svårare art, som de kunde göras till föremål för en rättslig talan (grekisk rätt). Och äfven enligt romersk rätt bestraffades, förutom realinjurier, ärekränkningar endast för den händelse att de tillfogats någon offentligen i tal eller skrift. Särskildt rigtade sig ansvarsbestämmelserna mot smädeskrifter (libelli famosi). I öfverensstämmelse härmed kom strafflagsstiftningen beträffande ärekränkning hos de germanska folken att jemte realinjurier hufvudsakligen röra smädelser i skrift (paskiller). Hvad angick öfriga injurier, ansåg man, att saken i första hand borde biläggas genom de från dels äldre germansk och dels mosaisk rätt lånade formerna för lemnande af upprättelse i dylika mål: äreförklaring, återkallelse af tillmälet och afbön (Carolina och i öfrigt redan kanonisk rätt). Härtill blef det jemväl dömdt. Och derigenom fingo dessa former af upprättelse karakteren af verkliga straff. De högre klasserna funno sig dock icke tillfredsställda med denna lagstiftning, utan ordnade sina mellanhafvanden i äretvister genom vapenskifte. I den milda och bristfälliga lagstiftningen rörande ärekränkning låg således en af de förnämsta orsakerna till den allmänna förekomsten af