sådan person. Härtill hade man rätt, om man kunde åberopa sig å konungens dom, eller ock den gripne medelst husransakan eller s. k. leþns förvunnits att hafva begått tjufnad. Men i annan händelse var gerningen ett hemfridsbrott och föranledde med uppkomsten af edsöreslagstiftningen straff för brutet edsöre (ÖGL EB 7; VGL Add. 7, 19; UL KgB 5 pr.; SmL KgB 5 pr.; WmL I EB 2 pr.; WmL II KgB 3 pr.; HL KgB 2 pr.; Allm. St. L. EB 18; MELL EB 23; ChLL EB 19). Senare blef dock allt fjettrande och pinande af sådan person, som ej redan vore sakfälld eller tagen i uppenbar gerning, edsöresbrott (Ups. Stadg. 1344, Allm. St. L. EB 21, ChLL EB 20; lifvets förlust enligt Sken. Stadg. 1335). Och härförutom synes man för tillämpandet af edsöresstraffet vid ett bortförande af annan ej vidare hafva gjort till vilkor, att det skedde med kränkande af hemfrid (Allm. St. L. DB m. vil. 2, 1). I öfverensstämmelse härmed upptogos i 1734 års lag under kapitlet om hemfrid och rån såsom edsöresbrott dels bindande af oförvunnen person, som ej tagits i sådan missgerning, för hvilken han kunde häktas, dels bortförande af annan mot dennes vilja från hvad plats det vara månde och dels pinande i afsigt att förmå till bekännelse (MB 20, 7 och 8). Nämnda former af brott mot annans frihet behandlades således i den tidigare svenska rätten såsom fridsbrott. Och så hade äfven förhållandet blifvit med åtskilliga gerningar, som nu bestraffas eller i allt fall kunna bestraffas i egenskap af brott mot annans frihet, nemligen dels med hot under vissa försvårande omständigheter (1734 lag MB 18, 4 och 5: dragande af knif eller svärd i kyrka, å kyrkogård, på väg till eller från gudstjenst och å tingsstad; MB 18, 8 och 9: hot mot embetsman eller dem, som gå embetsmans ärende; jfr. MB 24, 8), dels med hindrande från laga utförande af rättegångssak (ÖGL EB 5; VGL II Add. 7, 16; MELL EB 20; ChLL EB 16; Allm. St. L. EB 15) och dels med våldtägt och enlevering (1734 lag MB 22). Det var sålunda hufvudsakligen såsom öfvervåld och ej såsom obehörigt intrång i annans frihet, som ifrågarande gerningar bestraffades. Hvad särskildt
