onekligen dessa senare filosofiska system och den under deras påverkan tillkomna moderna straffjustisen ett mera framskridet tänke- och uppfattningssätt.
Olika straffändamål under utvecklingen af en offentlig straffrätt.Sedan straffet hufvudsakligen ansetts böra uttagas i samhällets och ej längre i den private målsegandens intresse, bibehöll det dock länge karakteren af en upprättelse, fastän ej vidare af privat utan af offentlig beskaffenhet. Det betraktades såsom brottets oundvikliga följd, såsom en af gudomlig, moralisk eller rättslig ordning fordrad vedergällning för brottet — en uppfattning, som på olika sätt fick sitt uttryck i de s. k. absoluta straffteorierna (Hugo Grotius, Kant, Hegel, Zachariä, Abegg, Wirth, Köstlin äfvensom Klein och Welcker med deras skadeersättningsteori). Snart gjorde sig dock vissa nyttighetssynpunkter gällande, hvarvid man helt naturligt i straffet ytterst såg ett medel till rättsordningens framtida upprätthållande — de relativa straffteorierna. Till en början lades dock mesta vigten å den skräck, som straffet ingåfve samfundsordningens fiender. Hit höra sådana teorier som afskräckningsteorierna (Feuerbach) och varningsteorierna (Bauer). Ser man åter på förberörda antika rättssystem, utmärka de ett förmedlande mellan dessa olika uppfattningssätt af straffets ändamål. Straffet var i första rummet visserligen vedergällning för det ifrågavarande brottet, men det var tydligen äfven afsedt att lända till förekommande af dettas vidare föröfvande och hade sålunda delvis redan fått en preventiv karakter. I allo sågs dock härvid hufvudsakligen å samhällets rätt och bästa. I det mesta hörde det till en redan svunnen period att fästa afseende vid målsegandens intresse, och endast i mindre måtto hade man, såsom särskildt i den mosaiska rätten, börjat att taga hänsyn till brottslingen sjelf. Hvad den moderna straffrätten åter vidkommer, har denna efter öfvergången från sin mera privata karakter ända till sista tider befunnit sig på en liknande ståndpunkt som de antika rättssystemen.
Under ett sådant utvecklingsskede har straffprocessen en viss benägenhet att ikläda sig inqvisitoriska former. Och detta visade sig, hvad den senare germanska rätten beträffade, i en
domstolarne tillagd rätt att af sig sjelfva inleda ett
