rättsligt förfarande mot den, som misstänktes för brott, samt att till sanningens utforskande använda äfven sådana medel som tortyr, hvartill ytterligare kom en större frihet i pröfvandet af den åstadkomna bevisningens värde. För kriminalrättens del ledde det nya uppfattningssättet visserligen efter moderna begrepp till förbättringar, men dock af allenast ganska ofullständig beskaffenhet.
Då brott och civil orätt i det hela sammanföllo, så länge man i straffet hufvudsakligen såg en privat upprättelse, yppade sig med vedergällning såsom straffändamål visserligen ett behof att urskilja desamma från hvarandra. Men i sjelfva verket vans dock sålunda föga ledning för ett nogare bestämmande af gränserna dem emellan. Bättre blef dock förhållandet härutinnan i samma mån, som man härjemte började fästa afseende å förberörda nyttighetssynpunkter. Ty derefter borde ju staten ej använda sin straffmagt för annat fall, än att rättsordningen störts genom en i handling framträdd viljeakt, och att denna handling ej blott var af beskaffenhet att beröra dess intressen, utan äfven berodde på sådana rättstridiga bevekelsegrunder, att vid uteblifvandet af bestraffning dess återupprepande vore att befara, vare sig af gerningsmannen eller andra. Åsigterna kunde dock helt naturligt skarpt vexla i nämnda hänseenden. Och såväl för de antika straffsystemen, särskildt det grekiska och romerska, som äfven för den äldre moderna straffrätten visade sig detta i de dömande myndigheternas förfarande att utan stöd af lagen stämpla åtskilliga under deras pröfning dragna handlingar såsom förbrytelser. Till dessa arbiträra brott slöto sig äfvenledes arbiträra straff. Andra straff än de, som i lagen faststälts, blefvo tillämpade. Systemens egentliga svaghet röjde sig för öfrigt i svårigheten att finna normer för fastställandet af ett passande straffmått. Straffen voro dessutom i allmänhet hårda och stodo ej i rätt förhållande till de särskilda brotten. Den straffskala som fans, var föga utbildad, — principielt lifsstraff, hvartill såsom eftergifter anslöto sig landsförvisning, förmögenhets- äre- och kroppsstraff äfvensom trälarbete. Grymma skärpningar af de särskilda straffarterna förekommo jemväl till injagande
