af den dermed åsyftade afskräckningen, och sålunda fick straffskalan särskildt en utvidgning uppåt utöfver lifsstraffet genom dödssätt af svårare beskaffenhet. I brist på annan grund för straffmätningen tillämpades i sådant afseende mera eller mindre talionsprincipen, i följd hvaraf åt stympningsstraffen särskildt inrymdes en plats i straffsystemet (öga för öga och tand för tand).
Afseende å brottslingens rätt och bästa.Det var isynnerhet under det adertonde seklet som det från rättsfilosofernas sida kraftigare betonades (Voltaire, Montesqieu, Beccaria), att man vid bestraffningen äfven måste fästa afseende å brottslingens person. Inom straffprocessen voro de närmaste verkningarne häraf, att de inqvisitoriska elementen ånyo utgallrades derur. Den fick åter mera accusatoriska former. Den tilltalade behandlades ej vidare uteslutande såsom föremål för en undersökning, utan sattes i tillfälle att värja sin rätt, mångenstädes så att särskilda hjelpmedel och biträden härför ställdes till hans förfogande.
Hvad den egentliga straffrätten beträffar, undergick den på nytt en fullständig ombildning. Brottens antal minskades i det hela ytterligare. Men vigtigare var, att de särskilda förbrytelserna närmare fastställdes till begrepp, art och svårhet, samt att straffen blefvo mildare och bragtes i en noga genomförd skala, som tillät ett närmare afvägande af den särskilda förbrytelsens större eller mindre straffbarhet. Det var med och efter den franska revolutionen, mera allmänt isynnerhet efter 1830, som dessa reformsträfvanden erhöllo en positiv gestalt. De kraf, som härvid framställdes, voro, förutom borttagandet af religiösa och moraliska förbrytelser: likhet inför lagen, afskaffandet af arbiträra brott och straff samt onödiga skärpningar vid de senare äfvensom införandet af graderad straffskala och straff af natur att endast drabba brottslingen och, så vidt möjligt vore, ej förhindra hans återförenande med samhället (straffen personliga och reparabla — ej konfiskation, dödsstraff, ärestraff, stympning, bränmärkning etc.). Från början ville man äfven ej längre medgifva nåd och strafflatitud samt endast använda fängelsestraff på viss tid. Men dessa principer vunno ej vidare rotfäste. Hufvuddelen af straffen bilda
