Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
173

mesta ej bevarat annat än en rätt att döda den tjuf, som satte sig till motvärn mot den, hvilken ville bemägtiga sig honom (hos oss VGL:ne, UL, WmL:ne: dödande af s. k. runþiuver eller flyende tjuf). Rätten att häkta hade för öfrigt trädt i stället för rätten att döda. Först efter dom å tinget fick bestraffning ega rum. I förevarande fall synes det dock tidigare än vid andra brott hafva kommit i bruk, att efter domen straffet omedelbart bragtes i verkställighet å tjufvens person. Särskildt var så förhållandet i den nordiska rätten. Visserligen finnas spår deraf, att äfven öfver tjuf ursprungligen fridlöshetsdom afkunnats (så enligt skånsk och seländsk rätt, då ej uppenbar tjufnad; i Götalagarne hos oss ännu boskifte jemte lifsstraffet; jfr. äfven ÖGL UmB 32, 5). Men i Norden hade det dock vid tillkomsten af de äldsta rättsböckerna redan blifvit allmänt att använda offentligt rättsliga straff mot sådan tjuf, som var förvunnen till uppenbar stöld, under det att man för annat fall dömde honom till böter allenast. Och liksom förenämnda nyare straffmedel tidigare kommo i bruk vid tjufnad än vid förbrytelser mot person, fingo de äfven en mera omfattande användning. Medan misshandel i allmänhet föranledde bötesansvar, och dödsstraff blott egde rum å sådan dråpare, som tagits å bar gerning, användes, då vid uppenbar tjufnad ej lifsstraff bragtes i tillämpning, äre- eller frihetsstraff samt framför allt kroppsstraff: afskärande af öron, brännmärkning, gatulopp och hudstrykning etc. Åtskilnaden mellan uppenbar och icke uppenbar gerning hade derför ock större betydelse vid tjufnad än vid förgripelser å person. Detta gäller dock hufvudsakligen den nordiska rätten. Ty i den sydgermanska rätten kommo till stor del kropps- och äfven lifsstraff allenast eventuellt i användning, och egde tjufven, äfven om han gripits å bar gerning, rätt att försona sin gerning med böter. Då dessa böter icke, såsom fallet var vid svårare stöld, bestodo i mansbot, hafva de oftast rättat sig efter det stulnas värde och utgjort ett i visst förhållande dertill mångdubbladt belopp. Jemväl i de rättsböcker, hvarest lifs- och kroppsstraff finnas stadgade för stöld, påträffas böter af