denna art. De tjenade här till ett slags skadestånd åt målseganden. Så var förhållandet ej blott i anglosachsisk rätt utan äfven i våra grannländers. Möjligen föreligger här en tidigare insats af romersk rätt, hvars straffbestämmelser rörande stöld just voro af förevarande beskaffenhet. I allt fall har ej den äldre svenska rätten någon motsvarighet härtill. Bötessatserna voro bestämda belopp (äfven i salisk rätt). Och till den del, som målseganden ej genom sin anpart häri eller i boskifte åtnjöt skadestånd, synes han hafva fått nöja sig med det stulnas återfående eller godtgörelse efter dess värde.
Straffen voro i öfrigt ytterst stränga för stöld. Men redan de äldsta rättsböckerna bära vittne om en inträdd benägenhet att bedöma gerningen mildare, än hvad från början skett. En yttring häraf var bland annnat just uppställandet af allt flera klasser svårare och mindre svåra stölder. Allenast i fråga om de synnerligen qvalificerade stölderna bibehölls nemligen lifsstraffet, under det att man eljest lät det stanna vid ett mindre ansvar. Det blef sålunda i den nordiska rätten en allmän regel, att tjuf ej hängdes annat än i det fall, att full och uppenbar stöld förelåge. Under intryck af mera osäkra sociala förhållanden synas dock från tid till annan omslag hafva egt rum. Och på sådant sätt finner man här och hvar lifs- och kroppsstraff stadgade för stöld äfven i den sydgermanska rätten. Jemväl i den nordiska rätten har det å andra sidan på visst sätt varit förunnadt uppenbar tjuf att böta för sin gerning. Enligt helsingelagen hade nemligen tjufven och hans fränder rätt att lösa dennes lif med ett visst värdebelopp (MB 29), och enligt öfriga svealagar stod det i allt fall målseganden fritt att tillstädja, det lifs- eller kroppsstraffet finge utbytas mot böter (UL MB 38, WmL I ÞfB 6, WmL II MB 26, 1, SmL ÞfB 3; jfr. VGL IV, 18, 5). I förhållande härtill betecknar det alltså en skärpning i ansvaret, då landslagarne och stadslagarne i likhet med götalagarne utelemnat alla bestämmelser af denna art. Häri framträder derjemte ett kraf från det allmännas sida på att tjufven måtte befordras till laga straff. Och detta fick
