Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
175

sitt bestämda uttryck deri, att straff utsattes för den målsegande, som, efter det dödsstraff afkunnats öfver tjuf, toge lösen för lifvet (Upsala Stadg. 1344, ChLL ÞfB 19). Stadgandet anslöt sig till de redan i den äldre rätten förekommande straffbestämmelser för släppande af tjuf, som gripits, för förlikning utom tinget rörande stölden och för underlåtenhet af målseganden att i laga ordning beifra stölden och till inställelsen å tinget behörigen vakta den af honom fängslade tjufven (VGL I ÞB 3, 2 och 5, 1; II ÞB 28 och 30; ÖGL UmB 33, 1; UL MB 29; WmL I ÞfB 5, II 26, 5; SmL ÞfB 4; HL MB 28, 1; så äfven i anglos. och sydgermansk rätt).

Det var tydligen äfven i det allmänna intresset, som man i en mängd fall beträffande stöld afvek från de grundsatser, som i allmänhet gällde i fråga om brotts beifrande. Hit höra sådana föreskrifter, som rättigheten att taga och fängsla sakfälld eller uppenbar tjuf, äfven om så ej kunde ske utan inträngande i hemvist, ja till och med under störande af kyrkofriden, om stölden skett i kyrkan eller å kyrkogården, och än vidare målsegandens bemyndigande att anställa husransakan efter det stulna (företrädesvis omtaladt i nordisk rätt) och att få sin sak behandlad vid tinget äfven å sådan tid, då eljest rättegångsärenden icke förekommo (hos oss ÖGL, UL, SmL, WmL II), äfvensom utlofvande och meddelande af belöning åt den, som angaf eller grep tjuf eller ock fråntog denne det stulna (VGL:ne, ÖGL, UL, SmL, WmL:e; i VGL:ne s. k. unningia lagh, i sydgermansk rätt delatura). Ersättningen erhölls enligt de svenska rättsböckerna för det stulnas återskaffande i tjufvens eget gods (ÖGL) eller af målseganden med belopp till viss andel af det stulnas värde och för tjufvens angifvande eller gripande med lagstadgadt värdebelopp.

Efter moderna begrepp kan det väl härjemte förefalla egendomligt, att den, som befans innehafva gods, hvartill han icke kunde styrka laga åtkomst, ej blott måste utge godset till den, som visade sig förut hafva haft det i sin besittning och ego, utan äfven behandlades såsom uppenbar tjuf och dömdes till ansvar för stöld. Men detta