qvarstående fallen af lifvets förlust vid qvalificerad stöld, nemligen vid vådeld eller annan sådan fara). I samma rigtning hafva äfven gått de genom kongl. förordn. d. 16⁄6 1875 och d. 19⁄7 1872 med afseende å efterföljande delaktighet i snatteri och å itererad stöld stadgade ändringarne i 1864 års strafflag. Af liknande verkan hafva framför allt varit de efterhand vidtagna förhöjningarne i de värdebelopp, hvartill det tillgripna skulle stiga för att större stöld eller i allt fall stöld måtte anses föreligga (i 1653 års straffordning 60 daler smt för stor stöld, då enligt LL:ne härtill blott fordrades en half mark och enligt Allm. St.L. en mark; gränsen för snatteri i stället för 1⁄2 öre enligt K. Res. 30⁄5 1698 och KB 20⁄3 1699 8 daler smt, enligt 1734 års lag och KF d. 4⁄5 1855 10 daler och enligt 1864 års strafflag 15 riksdaler). Fallen af qvalificerad stöld hafva till tiden för 1734 års lags tillkomst i allmänhet ökats (från kyrka enligt Allm. St.L. och 1653 års straffordn., iteration enligt 1653 års straffordn., vid strandning enligt K. Plak. 6⁄12 1697, vid vådeld enligt KB 15⁄11 1698 och af det, som räddats från fiendehand, enligt K. Reskr. 5⁄4 1714, genom tjenare dels enligt Allm. St.L. och Visb. St.L. dels ock enligt åtskilliga specialförordningar 1649, 1691, 1692 och 1703 samt slutligen i allmänhet enligt K. Plak. 18⁄2 1720, från staten enligt Krigsart. 1683 och KF 16⁄5 1732 och i konungens slott enligt 1687 års Hofart., deremot upphörde med 1653 års straffordn. boskapsstöld att utan vidare vara qvalificerad). Och än vidare skedde detta genom 1734 års lag (i kyrka, vid gudstjenst, å kyrkovall, ur likhus, i fattigstuga eller kyrkans vapenhus, ur fattigbössa, från död menniska eller från den, som ligger i svår sjukdom, från sofvande å mark eller der allmän farsot är, i badstufva, från barn eller afvita, med inbrott, ute å mark i flera fall samt genom skeppare, forman, gästgifvare eller krögare) och äfven genom derefter utkommande förordningar (ur bref enligt KF 5⁄3 1746 och 21⁄3 1835, ur kläder på kroppen enligt K. Förkl. 23⁄3 1807). Vid en jemförelse med nu gällande stadganden visar det sig alltså, att kongl. förordn. d. 4⁄5 1855 och 1864
