års strafflag i allo vidmagthållit de åtskilnader, som efterhand uppstått under fortgången af den tidigare rättsutvecklingen (nya tillkomna former af qvalificerad stöld: åtskilliga fall af stöld ute mark, af gäst från gästgifvare, nattetid i hus, med vapen eller hot).
Beträffande hvad som nu förstås med bodrägt, d. v. s. tillgrepp af äkta makes eller föräldrars egendom äfvensom dem emellan, hvilka lefva i samfäldt bo eller bolag, saknades bestämmelser härom ända till 1734 års lag (MB 51). Ehuru ett exempel finnes derå, att den, som förenat sig med andra för bestjälande af sin äkta make, straffats för stöld (Svea HfRtts Res. 24⁄9 1706) ansågs dylik gerning enligt regel dock ej straffbar, så framt det ej dessförinnan kommit till ett upplösande af gemenskapen. Äfven i 1734 års lag lemnades ej annan föreskrift rörande bodrägt, än att domaren skulle lämpa straffet efter omständigheterna. Nu gällande bestämmelser i ämnet (Str.L. 22,20) öfverensstämma i hufvudsak med hvad, som stadgats i kongl. förordn. d. 7⁄9 1858 § 42.
I förhållande till förut gällande rätt beteckna kongl. förordn. d. 4⁄5 1855 och 1864 års strafflag i åtskilliga afseenden ett uppgifvande af den sedan gammalt iakttagna seden att såsom stöld utmärka hvad, som egentligen icke hade stöldens karakter. De fordom förekommande allmänna stadgandena om belöning för tjufs gripande och ansvar för hans släppande bortföllo med kongl. förordn. d. 4⁄5 1855.
Rån.Såväl i äldre som nu gällande rätt står rånet
närmast i motsats till stölden. Båda voro
principiellt egendomsbrott. Skilnaden dem emellan var
i den äldre rätten det lönliga tillvägagåendet,
hvarmed stölden tänktes utföras, och är nu för
tiden åter det våld, som anses höra till rånets
väsende. Möjligen lade man dock från början vid
rån jemförelsevis mindre vigt derpå, att gerningen
beginges af vinningslystnad, i följd hvaraf äfven
rånet kom att i än större måtto, än som var
händelsen med stölden, omfatta förbrytelser af annan
bevekelsegrund.
