barbarorum med sina genomförda bötestaxor till bästa bevis på det anmärkta förhållandet. Inom vår rätt skedde deremot öfvergången utan någon egentlig förmedling mera omedelbart från den första till den andra periodens straffarter. Endast stadslagarne förete något liknande med bötesstaxorna i leges barbarorum. Den större användningen af kroppsstraff och den sålunda förmedlade öfvergången till den tredje periodens straffarter infaller för vår rätt hufvudsakligen i tiden mellan LL:ne och 1734 års lags tillkomst samt sker hufvudsakligen genom praxis.
Fridsbegreppet.Rättssamfundtets samtliga medlemmar åtnjöto i det äldre germanska samhället till sina personer och sitt gods en allmän frid (manhaelghþ), och kränkning deraf innehar ett brott mot samfundet, som ställde brottslingen utom samma frid. Denna frid kom äfven sådana personer, som sjelfva icke kunde göra sin rätt gällande, till del, allenast de såsom medlemmar af en familj hörde till rättssamfundet. Dessutom kunde ifrågavarande frid utsträckas dels till sådana personer, som egentligen ej hade del i rättssamfundet (främlingar, judar), och dels till dem, som genom sina brott ställt sig utom samma frid. På detta sätt var det nemligen, som en fridlös efter åstadkommen försoning återupptogs i samhället under mottagande af målsegarens edfästade löfte om framtida frid (trygþ) eller i allt fall för viss tid gjordes delaktig deraf med afseende å sin personliga inställelse vid fridsmäkling eller rättegångssammanträde (griþ). Och i förstärkt grad kunde frid vara tillagd så väl vissa saker, så att de i viss mån voro skyddade jemväl mot rättsliga anspråk, t. ex. plog, qvarn, som vissa personer, så att brott mot dem ansågos såsom i högre grad straffbara.
Mera allmänt var dock friden medelst svårare straff för dess brytande förstärkt med afseeende å vissa tider och orter. Dylika högre frider voro: tings-, torg-, här-, hus-, höst- och vår- samt kyrkofriderna. Tings- och torgfriderna synas tidigare hafva omfattat äfven andra sammankomster — bröllop, begrafning, gille etc. — eller varit arter af en särskild gilles- och mötesfrid, som i sin ordning ytterst torde hafva stått i samband med de vid
