sammanträden och församlingar öfliga religiösa bruken och ceremonierna. Men sedan med kristendomen den egentliga gudstjensten mera än förut fick sig särskilda platser och tider anvisade, framträdde såsom särskilda frider: kyrkofriden, tingsfriden och en marknads- eller torgfrid. Kyrkofriden gällde ej blott sjelfva kyrkan utan äfven en viss krets deromkring, ehuru med olika gradationer och det ofta jemväl med skilnad för olika kyrkor alltefter deras betydenhet. Såväl kyrko- som torg- och tingsfriden hafva för i öfrigt i förändrad gestalt bevarat sig i den moderna straffrätten. Och såsom en särskild erinran om den gamla tingsfriden qvarstår hos oss än i dag bruket, att häradshöfding öppnar tinget med pålysande af ting och tingsfrid. Här-, hus-, höst- och vårfriderna leda jemväl sitt upphof från den förkristna tiden.
Då dessa frider för äldre tid i allmänhet synas hafva haft sitt ursprung i vissa religiösa föreställningar och bruk, uppgingo de derefter mera eller mindre i den under tiden uppkomna kungsfriden. Denna konungen personligen tillkommande frid sträckte sig äfven till de platser, hvarest han för tillfället uppehöll sig eller plägade vistas, till hans egendom samt till hans embetsmän och tjenare. Men härförutom kom den äfven att omfatta allt det, som konungen tog under sitt särskilda skydd. Under utvecklingens fortgång blef det nemligen alltmera konungens uppgift att sörja för rättsordningens upprätthållande, i följd hvaraf han jemväl tog del i ådömda böter och förbrutet gods. Hvarje brott mot friden, äfven den allmänna, uppfattades derför såsom ett brott mot honom. Der förut förstärkta frider rådde, gaf han åt dem mestadels stadfästelse på det sätt, att han upptog dem i sin personliga frid och med sin ed (edsöresbrotten) förband sig att särskildt hämna och straffa förbrytelser mot de af honom sålunda i skydd tagna rättigheterna. Och denna frid utsträckte han, i mån som familjemundiet här ej vidare lemnade ett tillfredsställande skydd, till värnlösa, till enkor samt fader- och moderlösa. I stället för den frid, som tillades brottslingen af målseganden eller
