Äfven hvarest man i hufvudsak behandlat de allmänfarliga brotten såsom qvalificerade former af skadegörelse å egendom, har det i öfrigt visat sig svårt att vid de särskilda bestämmelsernas affattande hålla sig inom de häraf anvisade skrankorna. Sålunda upptagas i vår rätt under skadegörelse å egendom ej blott sådana allmänfarliga handlingar, som bestå i ett förstörande af eget gods (jfr. särskildt Str. L. 19,5 och 8), utan äfven gerningar, som alldeles icke äro skadegörande på annat sätt, än så vidt som allmän skada, fara eller hinder afsetts eller vållats (jfr. Str. L. 19,10: släckande af eld och tändande af falsk eld etc., 19,15: stängande af allmän väg, gata, farled eller flottled, 19,11: vidtagande af sådan åtgärd, att fara eller olycka vid kanal- eller jernvägsfarts begagnande uppstår, 19,12 och 13: åtgärd, hvarigenom föranledts hinder i begagnande af kommunikationsanstalt eller telegrafinrättning, 19,21: vållande till fara eller hinder af förenämnda art). Äfvenledes äro i vissa fall särskilda högre straffsatser utsatta, för det fall att hos gerningsmannen funnits uppsåt att framkalla den allmänna fara, hvarom fråga är (Str. L. 19,10, 17 och 18), eller han i allt fall haft eller bort hafva fullt medvetande derom (19,4 och 11 mom. 2), samt rätta sig straffsatserna efter farans vidd (Str. L. 19,3, 11 och 20) och beskaffenhet, nemligen huruvida verklig olycka förestått eller allenast hinder och uppehåll (Str. L. 19,11 och 12), och om fara varit för menniskor eller blott för gods (Str. L. 19,1 och 3). Det är jemväl företrädesvis vid de allmänfarliga brotten, som straff stadgats jemväl för vållande (Str. L. 19,21). Och så vidt som skada å egendom ingår såsom ett nödvändigt moment i brottet, hafva äfven försökshandlingar belagts med ansvar (Str. L. 19,9). Det är till sist i full öfverensstämmelse med den öfriga moderna rätten, som straffskärpning egt rum, i den händelse att olycka ej blott hotat utan äfven inträdt (Str. L. 19,1 3, 7, 11, 17 mom. 2 och 18). En för den svenska rätten mera egendomlig föreskrift är det att låta det bero på Kongl. Majt:s förordnande, huruvida på enskild väg anlagda vattenbyggnader, jernvägs- och telegrafinrättningar skola anses vara af den allmänna natur, att de må
