förhalade med bröllopet och sålunda förhöll fästmannen hans trolofvade, bemyndigades den senare i den svenska rätten att med våld sätta sig i besittning af henne, hvarförutom giftomannen hade att gälda böter och skadestånd. Annorstädes utöfvades i nämnda händelse medelst hot om fridlöshet ett tvång på giftomannen eller, då qvinnan undantagsvis hade rätt att bortfästa sig sjelf, på henne (norsk och isländsk rätt). Och detta synes hafva varit det ursprungliga sättet att gå till väga. Trots det stadgade ansvaret föll dock ifrågavarande företeelse egentligen utom här behandlade ämne. Det förelåg allenast ett svikande af kontraktsenliga förpligtelser, ej en kränkning af familjeära. Men i det hela var denna uppfattning öfvervägande i fråga om hvarje oredlighet med afseende å trolofnings ingående och hållande. Från denna synpunkt böra bedömas ansvarsbestämmelserna för ett olagligt tillvällande af giftomannarätt, bortfästande af qvinna åt två och öfverantvardande af trolofvad qvinna åt annan än hennes rätte fästman. Men så är i det mesta än vidare förhållandet med fästmans underlåtenhet att uppfylla sina förpligtelser. Härför finnes visserligen, liksom fallet var i fråga om dylik gerning af giftoman, ansvar stadgadt i vissa rättsböcker. Men det förekomma äfven sådana, enligt hvilka klagan allenast gick ut på den utfästa brudköpeskillingen (Gragas och Lex Rotharis), och hvad den svenska rätten angår, öfversteg ansvaret icke de böter, som i allmänhet skulle gäldas vid oredlighet i handel (UL, HL, WmL II). Deremot omnämnes här och hvar en förpligtelse för kontraktsbrytaren att med ed betyga, det han icke visste fel eller lyte med den öfvergifna (Leg. Alam. och Baj.). En sådan ed föreskrifves hos oss i WmL II, hvarest den likväl i lika måtto ålagts qvinna, som ryggar aftalet. Häri låg väl den egentliga upprättelsen för ärekränkningen.
I öfrigt hade påföljderna äfven i andra händelser till stor del en civilrättslig karakter. Hustru tänktes väl icke egentligen hafva magt att utan laga orsak uppsäga ett äktenskap. Öfvergaf hon boet utan mannens vilja, egde han rätt öfver hennes lif (L. Burg). En äkta man åter kunde ej
