11⁄8 1876: ej ansvar för våldsamt motstånd mot länsman vid hemtning till domstol utan föregående förordnande härom af domstolen).
I öfrigt urskiljes med afseende å våld mot embetsmannamyndighet det fall, att det är en folkhop, som uppträder under störande af den allmänna ordningen. I några lagar rätta sig ansvarsbestämmelserna delvis efter förbrytarnes antal (fransk, belgisk och engelsk rätt). Detta var fordom allmänt i bruk. Och man stödde sig härvid på den romerska rätten. Enligt regel har man dock numera öfvergifvit detta förfaringssätt och hänskjutit till domaren att afgöra, huruvida våldet kan sägas vara föröfvadt af enskilda personer eller af en samlad folkmängd. Emellertid har man af detta senare fall gjort ett särskildt brott under användande af det romerska begreppet uppror. Fransk och belgisk rätt göra dock undantag, i det att enligt dem ˮrebellionˮ äfven kan ske af en person, blott att gerningen består i angrepp eller motstånd mot myndighet och ej allenast i förnärmelse med ord eller gerning. Å andra sidan finnas äfven rättssystem, i hvilka uppror fortfarande bibehållit sin egenskap af statsförbrytelse, antingen så att ett motstånd mot offentlig myndighet af en samlad skara betraktas såsom högförräderi (engelsk rätt) eller ock så att uppror användts endast för att beteckna angrepp med förenad styrka å politisk eller social ordning. Detta senare är fallet i den ungerska rätten. Derstädes finnas dock äfven skärpta ansvarsbestämmelser för ett sammanrotande mot offentlig myndighet. Å andra sidan förutsättes uppror äfven annorstädes ofta tjena ett förrädiskt syfte (jfr. den svenska Str. L. 8,1). I öfrigt gälla lagrummen rörande ett sammanrotande mot offentlig myndighet i vissa rättssystem allenast nödgande och våldsamt motstånd (nordisk, holländsk, österrikisk, fransk och belgisk rätt), i andra åter härförutom hvarje våld i tjensten (tysk och ungersk rätt). I svensk rätt är ett sammanrotande af folk härjemte uppror, så snart det sker i afsigt att hämnas för embetsåtgärd. I fråga om straffbarheten af uppror lägger man i öfrigt gemenligen vigt derå, huruvida folkhopen skingrats på uppmaning af offentlig myndighet eller
