Hoppa till innehållet

Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/363

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
355

svikligt tillvägagående för att dölja försnillningen och undantagsvis ytterligare vid rymning med det tillgripna (dansk rätt) eller dess uppgående till ett högre belopp (fransk, österrikisk och ungersk rätt). I den svenska strafflagen, hvars stadganden i dessa delar äro mindre allmänna och omfattande än de, som eljest förekomma, hafva under kapitlet om embetsbrott lemnats särskilda ansvarsbestämmelser för embetsmans mottagande af gåfva eller förläning från främmande magt och för förmans lån af underordnad tjensteman, för det fall att denne veterligen fått sig medlen anförtrodda å embetets vägnar eller är uppbördsman eller redogörare (Str. L. 25,8 och 13). Mera ovanligt är äfven den svenska rättens särskilda lagrum rörande olaga afkortning af utskyld till statens skada (Str. L. 25,10; liknande stadgande i tysk rätt).

Af öfriga speciella embetsbrott i den svenska rätten (Str. L. 25,1—4, 14) hafva de, som bestå i orättfärdiga domar (fransk, belgisk, tysk, norsk och dansk rätt) eller åtal (tysk, ungersk, norsk och dansk rätt) samt i pligtförsummelse af dem, som äro satta att vaka öfver äktenskapshindrens iakttagande (tysk, holländsk, fransk och belgisk rätt) eller att hafva inseende öfver fångar (fransk, belgisk, holländsk, tysk, dansk, norsk och engelsk rätt), mera eller mindre sin motsvarighet i främmande rätts lagrum om embetsbrott. Till någon del hafva dock föreskrifter i dessa delar lemnats i annat sammanhang, derest de icke alldeles saknas. Egendomligt för den svenska rätten är det åter att bland embetsbrotten upptaga dels afhållelse från tjenstgöring och dels åtgärd, hvarigenom den, som är anställd vid vattenbyggnad eller jernvägsanläggning, vållar allmän fara (Str. L. 25,15, 19 och 22 mom. 2). Om gerning af det förra slaget innehålla de utländska strafflagarne intet förordnande, och, hvad beträffar den senare förbrytelsen, handlas derom i sammanhang med de allmänfarliga brotten af liknande natur.

I allmänhet äro dock de speciella embetsbrotten vida talrikare i främmande rätt än hos oss. Redan de från den romerska rätten arftagna embetsbrotten äro så till vida af olika natur, som de