embetsutöfning, och straff för handlingar, som i och för sig äro brottsliga men som blifva qvalificerade genom gerningsmannens tjenstekarakter. Hvad beträffar sistnämnda slags brott, finnas dessa dock stundom afhandlade i sammanhang med redogörelsen för det allmänna brottet. Embetsbrotten äro således icke allestädes sammanförda under en gemensam rubrik. Vid sidan af strafflagarne innehålla för öfrigt äfven en mängd specialförfattningar ansvarsbestämmelser för brott och fel af embetsmän. Bland annat inträffar såväl det ena som det andra i vår rätt (Str. L. 22,5 mom. 2; Prom. L. till Str. L. § 18, ansvarighetslag för statsrådets ledamöter etc. 10⁄2 1810). Något egendomligt för vår rätt är det dock icke. Snarare står vår rätt i dessa hänseenden efter än före den utländska.
Härutinnan kan således icke ligga förklaringen till det större öfverflödet på speciella embetsbrott i den utländska rätten. Orsaken dertill bör sökas på ett helt annat håll. I somliga rättssystem saknas nemligen fullständigt ett allmänt lagrum rörande embetsbrott, och derstädes äro äfven de speciella embetsbrotten talrikast (fransk och belgisk rätt). Annorstädes finnas visserligen ett eller flera lagrum af nämnda natur, men äro dessa likafullt icke af den omfattning som de svenska. De hafva derföre behöft fullständigas genom flera speciella straffbestämmelser. De speciella embetsbrottens antal stå sålunda i ett bestämdt omvändt förhållande till de allmänna lagrummens rymlighet. Ju mindre den senare är, dess flera äro de speciella förbrytelserna. Hos oss hafva helt allmänt fastställts straffsatser för hvarje dolöst eller kulpöst eftersättande af embetspligt eller brott i embete till kränkning af allmän eller enskild rätt och säkerhet (Str. L. 25,16 och 17). Allenast i norsk och dansk rätt återfinnas liknande vidsträckta bestämmelser, och äfven enligt dessa rättssystem straffas härvid likväl kulpös gerning, endast om försummelsen är grof eller mera allmän. I öfrigt röra de allmänna lagrummen allenast ett dolöst missbrukande af embete. Hufvudsakligen afses härvid ett förfördelande af enskild rätt (i engelsk rätt ˮoppressionˮ och ˮtyrannical partialityˮ), och i ett par
