Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/367

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
359

(Str. L. 25,18; jfr. §§ 2, 3, 15 mom. 2 ibid.; i öfrigt denna regel blott i norsk rätt och det endast för så vidt straffet för det allmänna brottet är högre än fängelse). Det har äfven varit af nöden att fastställa ett subsidiärt straff, för det fall att den, som skulle dömas till afsättning eller mistning af embete på viss tid, ej vore i besittning af det embete, hvari han förbrutit sig (Str. L. 2,17; jfr. 25,21 ibid.; i norsk och dansk rätt liknande stadganden). Och till sist har i den svenska rätten embetsmans brott utom tjenst så till vida gjorts till ett embetsbrott, som det förordnats, att, derest han för sådant brott dömes till straffarbete eller svårare straff, han äfven skall dömas till afsättning eller vid synnerligen mildrande omständigheter till mistning af embetet på viss tid (Str. L. 25,20; i norsk rätt enligt stadgande i den allmänna delen ovilkorligen afsättning jemte ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas).

I svensk rätt röra somliga lagrum i förevarande ämne förbrytelser af vissa embets- och tjenstemän, nemligen af domare, åklagare, prester, uppbördsmän samt personer, anställda vid fångvården eller kommunikationsanstalterna. Med den större rikedomen på speciella embetsbrott i den utländska rätten förekomma äfven dessa slags bestämmelser derstädes i större antal än hos oss. Det har sålunda stadgats straff för brott och fel i embetet af post- telegraf- och polistjenstemän, af ministrar, af administrativa och militära embetsmän, af personer i mynt- och kontrollverkens tjenst samt af skiljedomare och jurymän etc. Det återstår dock i alla rättssystem en mängd fall, der det ej hör till embetsbrottets väsende, att gerningsmannen skall besitta en särskild tjenstekarakter. Hvad beträffar dessa mera allmänna lagrum, afse de för öfrigt till stor del ej blott embetsmän i allmänhet, utan i större eller mindre omfattning äfven andra, nemligen dem, som utan att ega embetsanställning likväl antingen varaktigt eller för tillfället satts till att förvalta ett offentligt embete, hvartill enligt vissa rättssystem ytterligare komma sådana personer, som, ehuru de icke mottagit något uppdrag af staten, likväl hafva att besörja vissa värf af en mera offentlig och allmän natur (se den svenska Str. L. 25,22, jfrd