Sålunda betonas i vissa leges barbarorum till och med redan uttryckligen vårdslöshet såsom straffgrund eller straffskärpningsgrund i fråga om vissa handlingar, och finnes för sådant fall äfven kroppsstraff stadgade (Lex Visig). I de nordiska rättsböckerna utgå här i allt fall stundom böter äfven till det allmänna. Såsom angifna fall af högsta våda eller efter vårt språkbruk grof vårdslöshet må för vår äldre rätt märkas underlåtenhet att lysa giller, att täcka brunn eller uppföra räcke å farlig plats till föreskrifven höjd etc. Hänsyn togs äfven till nödvändigheten af den gerning, hvarigenom skada uppstått (sålunda mindre ansvar, då skada af skott å jagt, af nedhugget träd och af eld, som spridt sig från vanlig eldstad). Vidare räknades ett vådaverk mindre straffbart, då det skett under sådana omständigheter, att gerningsmannen ej varskott faran derför (sårande af någon, som stod bakom, eller medelst kastande öfver byggnad eller af föremål, som studsade) eller ock alldeles icke hade sin orsak i någon omedelbar handling af den, som derför ställdes till ansvar (skada af fä, liflöst ting etc.) — s. k. bakvåda och handlös våda (äfven handverkader våda, då skada af annans liflösa ting). Och i vissa fall, såsom vid skada förorsakad af fä — i danska lagarne äfven af liflösa ting — kunde denna så stadgade mindre vådabot än ytterligare nedsättas. Detta var dock visserligen ej förhållandet, om man vetat af eller erinrats om kreaturets farlighet eller fråga var om vildt djur, som man höll fånget, eller om sådant, som eljest af naturen var okynnes och skadegörande såsom hund.
Öfvergången till moderna begrepp.Såväl ifrågavarande distinktioner inom vådaverken som äfven deras inskränkande i följd af medgifven strafflöshet för vissa fall höra väl dock i det mesta till en senare rättsutveckling. Svårt är dock visserligen att säga, i hvilken grad detta är fallet. Men säkert är, att den kristna kyrkan redan i äldre tider (Conc. i Worms 868, i Tribur 895) var verksam i denna rigtning. I fullständig motsats till det germanska straffsystemet såg hon nemligen alldeles bort från det objektiva momentet i brottet och höll sig allenast till den brottsliga viljan, som hon redan före dess framträdande i ord
