eller gerning ville bestraffa såsom syndig tanke. Den senromerska rätten, som här intog en förmedlande ståndpunkt, blef dock till sist det främmande rättssystem, under hvars påverkan det germanska i denna punkt kom att utveckla sig i modern rigtning (närmast utöfvades inflytandet å de italienska stadsrätterna). Och enligt den senromerska rätten ingrep straffmakten visserligen lika litet som så varit förhållandet i den germanska, förr än en yttre handling förelåg. Men härför satte den senromerska rätten ytterligare såsom vilkor, att brottslighet i den handlandes vilja förefunnes (principielt dolus, ehuru under kejsardömet äfven fall af kulpösa förbrytelser).
Mot slutet af medeltiden är det som dessa grundsatser mera allmänt trängde igenom i den germanska rätten. Deras omfattande i Carolina (1532) är isynnerhet ett afgörande steg i denna rigtning, särskildt bland annat för de nordiska folken, som såväl i detta som i många andra stycken närmast rättat sig efter sina tyska anförvandter (äfven i Carolina dock kulpösa förbrytelser). Hos oss vidhålla ännu LL:ne och Allm. St. L:n vådaverk i deras gamla betydelse. Genom senare förordningar (KB 1713) blef detta uttolkadt på det sätt, att, derest den här presumerade vårdslösheten gendrefves med bevis, straff ej inträdde. Och i de på 1600-talet utfärdade förordningar med straffrättsligt innehåll äro tydligen de nyare principerna följda. För enstaka fall har dock 1734 års lag bibehållit straff för våda (såsom vid vådadråp och vid skogseld). I det hela är dock redan 1734 års lag byggd på det nya uppfattningssättet. Men först med 1864 års strafflag kan detta sägas hafva kommit till ett mera fullständigt och klart erkännande (Str. L. 5,12).
Såsom minne af de äldre grundsatserna qvarstå dock ännu den med afseende å skada af fä genom annat fä, genom hund eller egen vådahandling stadgade ovilkorliga skadeståndsskyldigheten (BB 22). Äfven annorstädes förekommer i öfrigt våda i de civilrättsliga balkarne uti motsättning till vilja och sålunda inbegripande vållande eller i allt fall mindre grad af vållande (ÄB 6 §§ 3 och 4).
