åtminstone hvad beträffar de svenska rättsböckerna, ytterligare med qvinnor. Vansinniga och trälar gällde detta deremot icke. Dessa senare likställdes äfven i detta hänseende med fäkreatur, hvarför vid dem tillfogad skada det hufvudsakligen var fråga om densammas ersättande åt trälens egare. Dock utgick till denne jemväl ett mindre bötesbelopp för den honom sålunda tillfogade skymfen (ofundarbot, tukkabot). Efterhand utjemnades dock dessa åtskilnader. Och hvad särskildt angår trälarne, inflöto sålunda före träldomens aflysande med afseende å dem särskilda lägre bötessatser i de allmänna straffskalorna, ja togos de sålunda till och med i skydd mot sina egna herrar. Den moderna straffrätten tillägger ej i allmänhet något inflytande på straffsatsen åt sådan omständighet, som att föremålet för brottet varit öfvermage, vansinnig eller qvinna.
Af särskild verkan i nämnda hänseende var i den äldre rätten äfven det, att brott föröfvats mot frigifven eller främling. Båda tillades mindre värde än inlänning af fri börd. Den frigifne led men af sin trälabörd och fortplantade denna sin sämre rätt ursprungligen till och med i flera led på sina ättlingar, om äfven i förminskad måtto (norsk rätt). Och hvad beträffar främling, hade han egentligen icke något anspråk på rättsskydd. Äfven här utöfvade tiden sin utjemnande verkan. Frigifven tillades samma rättshelgd som friboren (SkL; hos oss vid dråp redan VGL:ne för frigifven ättledd man, blott att halfva ättarboten bortföll). Och främlingar berättigades åtnjuta böter enligt sitt eget lands lagar, till en början visserligen dock ej utöfver hvad tillkom inländske män i sådant hänseende. I några af de svenska rättsböckerna (VGL:ne, ÖGL, GottlL) förekomma för vissa fall särskilda lägre bötessatser vid brott mot främling, i VGL:ne till och med med åtskilnader alltefter den större eller mindre blodsförvandtskapen med rättssamfundets egna innebyggare. Hvarest kungsfriden särskildt utsträcktes till främlingar (anglos., frankisk och bayersk rätt), blefvo dessa till och med i högre måtto bötesgilda. I senare rätt finnes ej heller här spår af någon åtskilnad (hos oss åtminstone ej i LL:ne och Allm. St. L).
