samt rättigheten att jemväl bistå annan, som kan befinna sig deri, sammanhänger rättssatsen, att man äfven är skyldig att lemna sådant bistånd. Grundsatsen finnes uttalad i mosaisk och kanonisk rätt samt har derifrån äfven vunnit inträde i den moderna (tysk och fransk rätt: straff, om man ej hörsammar laga myndighets uppmaning att hjelpa vid olycksfall, enligt tysk rätt dock endast, om man kan göra det utan synnerlig fara för sig sjelf; dansk och norsk rätt likaledes, då man utan stor egen fara kan rädda annan ur lifsfara). Svensk rätt har ej något motsvarande stadgande (förut 1734 lag MB 13,2 straff för underlåtet frälsande af sjelfmördare).
Gerning mot annan med dennes samtycke och gerning mot sig sjelf.Så länge straffet hufvudsakligen ansågs tjena till upprättelse för den enskilde målseganden, skulle det naturligen strida mot rättsbegreppen att se ett brott i en gerning, som man företagit mot sig sjelf eller mot annan med dennes samtycke. Så synes från början uppfattningen jemväl hafva varit i den germanska rätten. Annorledes blifver deremot förhållandet, så snart rättsordningen hufvudsakligen tänkes böra upprätthållas i det allmännas intresse. Förutvarande föreställningssätt skall då komma att inskränkas till vissa särskilda undantagsfall.
I öfverensstämmelse härmed bör jemväl tydas den romerska rättsregeln med afseende å injurier: ˮvolenti non fit injuriaˮ. Och annorledes ställer sig saken ej heller i den moderna rätten. Några särskilda bestämmelser i ämnet finnas i allmänhet dock icke gifna. Hvad beträffar ett föregående samtycke till tålande af en viss gerning från annan persons sida, lärer väl dock någon ledning kunna erhållas i de positiva reglerna för förliknings rättsliga betydelse samt för den privata åtals- och angifvelserätten. Delvis hafva dock här andra grunder varit bestämmande än de, som skäligen kunna anses gälla i fråga om rättsverkan af sådant föregående samtycke (privat angifvelserätt vid horsbrott och våldtägt). Principielt kunna väl på denna väg ej andra rättigheter lemnas till spillo än de, som äro i sträng mening förytterliga (ej tjufnad, då tillåtelse taga). Men ehuruväl ingen väl gerna kan tänkas förbinda sig till en stadigvarande afsägelse
