Sida:Antiqvarisk och arkitektonisk resa.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
125

Medeltidens konstarbeten pläga ofta förete djupsinniga idéer, men sällan uppenbara sig deri detta lif och denna värma. Det är otvifvelaktigt, att både hufvud- och sidotaflor tillhöra medeltiden; ty de äro af en konstnär, som icke allenast varit genomträngd af dåtidens anda, utan som äfven förstått att med mästarhand uttrycka densamma. Vi vilja icke dermed säga, att nutidens konstnärer icke skulle med en lika om ej större skicklighet kunna frambringa en dylik altarprydnad; men vi vilja endast säga, att det åtminstone icke efter religionsförändringen skett i vårt kära fädernesland; måhända till en del derföre, att härtill erfordras icke allenast en öfvad hand till att föra ett ritstift och ett snidjern, utan ett eget anlag och en ihärdig flit för att uppfatta medeltidens mystiska framställningssätt. Omfattningens och genomgångarnas opassande prålerier röja sjuttonde seklets smaklösa infall; hvilken förmodan bekräftas af följande, som läses å altartaflans baksida, nemligen: 1686 Hoc altare impensis Templi renovatum est Pastore Petro Tolsonio Congelviensi. Dessa yfviga bladprydnader likna löfverk på vapen, och desse helige bilder stå liksom hjelmprydnader och sköldhållare. Det djupa intryck, som man erfar vid betraktande af detta åldriga snidverk för sig, upphäfves således genom denna opassande omgifning; emedan det hela ger mera begrepp om ett prålande sköldmärke än en andaktsväckande altarprydnad. Den tid måste väl redan vara inne, då våra konstnärer icke tillåta sig dylika förvridningar, och den tid lärer snart vara förhanden, då forntidens sanna mästarstycken frigöras från nutidens andefattiga fuskerier.

Vi dröjde en dag öfver på Skee prestgård och lemnade detta ställe icke utan verklig saknad. Ejsts