erinras, att derå varande hvalföppning föga öker faciatets prydlighet, men deremet skadar mekanikens sammanhang; och i afseende på smårummen, att de medföra ringa nytta i jemförelse med det utrymme, de borttaga. Dessa brister äro lika väsendtlige som ögonskenlige.
Kastom nu ett öga på byggnadens utförande. Vi torde då finna, att den konstidé, som här uppenbarar sig, står i full harmoni med den konstutöfning här förmärkes, eller med andra ord, att de äro hvarandra värdige. Man skulle väl tycka, att då hela kyrkan hvilar på berggrund och är uppförd af sprängsten, borde tornets ofvanbeskrifna underbyggnad vara bergfast. Men deri finnes ett så uselt murbruk — det består nemligen till största delen af lera — att de rundbågar, som uppbära tornets trenne sidomurar, börjat, ehuru grofva jernankaren blifvit derunder inlagde, märkbart gifva sig. Det är i sanning mer än troligt, att, när dessa jernankaren genom förrostning förlorat sin hållfasthet, de grofve pelarne skola i anseende till murbrukets bristande bindningskraft gifva efter för de tvenne sidobågarnes inåtspänning, hvaraf tornets instörtning blir en naturlig följd. Om kyrkans byggmästare förstått, huru ytterst vigtigt det varit att bereda dugligt murbruk; skulle han säkert icke vid denna kostsamma byggnads uppförande jemte Venern, hvaromkring så god tillgång finnes på kalk, försummat denna hufvudsak. Följden är äfven, att ingen anputs qvarsitter på yttermurarna och att den nedfaller från takhvalfvet, att fukt och röta förstöra golf och inredning o. s. v.
Det är ganska lätt, säger man, att klandra, men svårare att uppgifva, hvarför en sak icke kan skäligen vara bättre och huruledes en sådan skall ändamålsenligare utföras. Ingen sakkunnig lärer dock neka, att man i Sverge
