176
liksom annorstädes gjort åtskilligt för byggnadskonstens upphjelpande, men att undervisningen varit i allmänhet ensidig. Den berömde von Wiebeking, som utan skonsamhet framdrager orsaken till civilarkitekturens närvarande förfall, visar, att man vid konstakademierne betraktat skönteckning såsom en hufvudsak, men deremot föga påtänkt ett grundligt studium af språken, historien, mathematiken och fysiken. Samme författare visar äfvenväl, att en mångårig sysselsättning med tecknande dödar hågen för vetenskaplig forskning, och att oförberedda resor till Frankrike och Italien och ett såkalladt konstnärslif i dessa länder ha oftare alstrat inbilskhet än säker byggnadskunskap o. s. v.[1]. Det tyckes emellertid vara ostridigt, att skönritning ingalunda förutsätter verklig byggnadsförmåga.
Medeltidens berömdaste byggmästare uppdrogo grund- och profilritningar samt genomskärningar med penna på pergament. Några dylika utkast finnas ännu i behåll, och de kathedraler, som derefter uppstått, väcka ännu hvarje konstkännares beundran. Milizia yttrar, att Palladio var en medelmåttig tecknare; men tillägger, att, lika litet som skönskrifning är grunden för lärdom, byggnadskonstens väsende består i skönteckning. Kortligen, det vill synas, som, i händelse man lade mindre vigt på detta mödosamma laverande, hvilket i synnerhet förr utmärkte våra byggnadsritningar, och man mera grundligt studerade byggnadskonstens vidtomfattande häfder samt forntidens och medeltidens mästarstycken i förening med nutidens anläggningar, skulle tvifvelsutan en allsidigare och säkrare åskådning vinnas. Man skulle icke för att synas
- ↑ C. F. von Wiebekings Bürgerliche Baukunde, 1 B. München 1821, s. 18—22.
