262
obetydligare. Egna tidsförhållanden fordras för att på ett så lågländt och föga inbjudande ställe anlägga en stad, hvilken växer, såsom denna under medeltiden vuxit, till en betydlig storhet. Adam af Bremen säger, att Skara var en ganska stor stad. Det är icke lidna eldsvådor och härjningar, som bragt henne till närvarande ringhet; det är den mäktiga tidsandan, som uppbygger och nedrifver. Sedan handel och slöjder utgöra en stads egentliga lif, så kunna naturligtvis icke stora samhällen trifvas der dylika näringar icke kunna med fördel idkas. Den uråldriga kathedralen, Vårfrukyrkan, står såsom en vålnad från en förgången tid och förkunnar, oaktadt sina brokiga lappverk, att här fordom funnits ett samhälle, som kunnat med skäl räknas bland de mäktigaste i norden, och hon erinrar om förgängligheten af menniskoverk. S. Peders, S. Nicolaus, S. Lars, S. Olofs, S. Catharinas och Heligkorskyrkor ha för längre tid sedan försvunnit. Tidens ström bortsköljer äfven de mäktiges bålverk. Hvar är Olof Skötkonungs slott, hvar är Gälaqvist, Skaraborg och Axelvall, hvar är det kungshus, som Gustaf I och Johan III uppförde af nedbrutna klosterbyggnader? Endast fornforskaren stadnar för att efterse, om någon svag lemning finnes efter dessa fasta, dessa ståtliga borgar. Hvartill denna oro, detta äflande och jägtande? De mäktige herrarne multna i sina förfallna familjgrafvar, och hjordarne beta tryggt på ruinerna af deras fästen.
Mången skulle kanhända tycka, att jag har yttrat mig mindre grannlaga rörande de förbättringar, man försökt med bästa förstånd göra å Skara domkyrka. Jag tycker detta nästan sjelf, men beröm öfver det, som icke är berömvärdt eller tystnad med det, som icke bör förtigas, väcker ingen slumrande förmåga. Vi lefva i en tid, då
