så att nya kullar och åsar uppkommo. Denna förödelse har ofelbart deraf uppkommit, att man uthuggit skogen och bortsvedjat jordskorpan. Trakten kring Engelholm var fordom besvärad af en dylik förödelse. Der såddes och planterades och flygsanden började småningom sakta sig. Man företog sig omkring 1750 att i trakten af Falkenberg följa detta efterdöme[1]. Vi gladde oss nu att här färdas en god väg och att se derjemte ett sandberg ha temligen grofva löfträd och några sandåsar beklädas med gräs och buskar.
Falkenberg är vida märkvärdigare för sina fornminnen än för sitt närvarande tillstånd. Man inkommer öfver ruiner af ett gammalt slott, hvars grundläggningsår ingen känner. Det bestod af ett kringbygdt vårdtorn och blef år 1318 från Hertig Christofer intaget af Konung Erik Menved. Detta slott blef 1346 i grund förstördt, men åter uppbygdt. Fältherren Engelbrekt Engelbrektsson hitsände 1434 en belägringstropp, som väl blef vid första stormningen tillbakaslagen, men slottsherren, som icke ville äfventyra ett nytt anfall, antände slottet och flyktade undan. Lemningarne härefter bestå nu endast i gräsbeväxta sten- och grusmassor, som väl ha en temlig höjd öfver den förbiflytande Ätran, men en föga lyftning öfver den angränsande ljungheden.
Den bro, hvilken från dessa grushögar sträcker sig öfver strömmen till staden, uppfördes 1756. Denna byggnad hvilar på bergbotten och består af fem ganska höga temligen breda rundhvalf af gråsten. Bröstningarne utgöras af små jemte hvarandra framlöpande spetsbågar af tegelsten, hvilka betäckas med huggen kalksten. Man
- ↑ Jemför C. Hårlemans dagbok 1749 s. 56—57.
