fläskspad, så lägges det i grytan att smälta. Då det feta börjar litet att fräsa, ilägges kålen, som deruti wändes, tills allt det feta är indraget; hwarefter det kokande wattnet spädes på kålen, hwilken wispas, att mjölet icke må klimpa sig; häruti lägges äfwen något stött kryddpeppar och litet ingefära. Då kålen härmed kokat, så att det gröna är mjukt, isilas köttspadet, hwarmed den ännu en stund kokar. Skulle kålen ännu wara för tunn, så kan litet smör brynas med mera mjöl, eller en annan gång tillika med kålen några skedblad hafregryn iläggas. I allmänhet äro hafregrynen en mera hushållsagtig afredning i alla sopprätter af kött, än hwetmjölet; ty de upplösas lättare, och antaga bättre smak af kål och ärter, samt äro icke heller så dyra som hwetmjölet, emedan ett skedblad wäl sönderkokta hafregryn gör mer nytta, än flera näfwar mjöl.
Allt kött eller fläskspad som brukas till kål, ärter eller soppa, bör ganska wäl silas genom en soppsil eller ett glest linne, på det benskärfwor och skummen icke må göra maten farlig eller obehaglig.
Bensoppa.
Denna soppa tyckes endast wara egnad åt den yttersta tarflighet, och således icke böra finna rum i en kokbok; men för dem, hwilka wilja begagna sig af allt, är denna soppa, tillredd i ett hus der mycket kött förtäres och ben således ymnigt samlas, för tjenstefolk ingalunda osmakligare än soppmat på salt kött, hwilken ändå allmänt brukas.
