Att sylta Indiansk Krassa.
Den plockas när den är någorlunda utwäxt, men ännu grön; ty sedan den börjar witna, är kärnan så skarp, att dess smak icke mera är behaglig. Då bortplockas de fasttorkade blommorna och knoppen ligger öfwer en dag i litet sallaka; uppslås sedan på ett linne, och torkas; hwarefter den inlägges alldeles som wingurkor, med salt och kryddor, samt öfwerhälles med kokhet ätticka, och nyttjas sedan både till sallat och som kapris, eller oliver, i flera slags såser.
Att inlägga Riskor.
Ehuru denna swamp kan anses för öfwerflöd; så är den, liksom schampinjoner och murklor, på de orter hwarest de ömnigt wäxa, om icke ett födämne, ändå en handelswara, och kan derföre dess behandlande här wäl äga rum.
Swamparna tagas då de icke äro större, men wäl mycket mindre än en riksdaler; den öfra huden flås af, och undra skägget bortskrapas, och så fort de rensas, kastas de i watten. När de äro rengjorda, slås de genom ett durkslag, att wattnet får wäl afrinna, och läggas sedan hwarftals med fint salt i en kastrull, hälst af tälgsten, låck påsättes, och kokkärlet ställes på friska kål att småsjuda: de behöfwa icke watten, ty de gifwa sjelfwe saft ifrån sig. Då de kännas mjuka, upptagas de, och sedan de kallnat, nedläggas de hwarftals med kryddpeppar och lagerbärsblad; en god sallake, kokad af fint salt och kallnad, slås så öfwer dem, och en liten botten med tyngd häller dem nedre i laken; hwarefter de med låck öfwer kunna både gömmas och bortsändas.
