inlagde, bör äfwen noga förwaras; och då man samlat så mycket man will, slår man alla slagen tillsamman, och sätter sedan ättickan på elden i tälgstenskärl, och låter den under skumning jemnt koka. När man finner den klar, swalnar den, och slås sedan på buteljer, och är då ganska god att sommartiden nyttja något deraf, blandad i kallskål och dricksmat åt tjenstefolket. Den kryddsmak ättickan har, gifwer alldeles ingen obehaglig smak åt maten. I sötsura såser, såsom till stekt färsk fisk, i raguer och flera anrättningar, är den ganska nyttig att äga, och bör derför alltid med noggrannhet förwaras.
Så mycket som möjligt är, bör man, wid all kokning af ätticka, undfly kopparkärl; ty wådan deraf är mer än grufwelig. Så länge ättickan kokar starkt, är wäl faran något mindre; men man kan ändå alldrig wara säker derom, och om elden icke alltid är frisk, hwilket beror af wedens egenskap, så förgår ofta en lång stund innan ättickan uppkokar, särdeles då större mått deraf är af nöden. Och om den wid aflyftningen icke strax skulle slås ur kärlet, hwilket så helt och hållet beror af den kokandes förstånd eller agstamhet, så wore faran ännu större. Derföre gjorde hwarje hushållerska ganska wäl, om hon, åtminstone till detta behof, skaffade sig ett tälgstenskärl. Önskeligt wore, att dessa kokkärl komme hos oss mera i bruk; ty kopparkärlens farliga egenskap för hälsan, både i anseende till sjelfwa hufwud-ämnet, och ännu mera förtenningen, om den är blyblandad, utsätter menniskolif för ett dagligt gift. Jag wet rätt wäl att tälgstenskärlens föregifna