göra sig mycket säker om dess härdning, så ställes det i ett större kokkärl, hwilket fylles med kallt watten och sättes på elden att uppkoka, och då wattnet sjudit en half timma, aflyftes grytan och tälgstenskärlet blifwer liggande i wattnet tills det kallnat. Då skuras kärlet med litet fin aska, twättas och sköljes wäl, samt är sedan färdigt att, utan all fara, sättas på både lågeld och glöd.
Den enda warsamhet man bör iagttaga, är, att då grytan lyftes het af elden, icke hårdt nedsätta den på spis-ärilen, eller stöta dess bräddar; hwarför man gör wäl att hafwa en tjock halmkrans, eller ett lågt kärl, passadt efter grytans storlek, hwilket är fylldt med aska eller sand, hwaruti man alltid nedsätter kärlet då det lyftes af elden. Denna lilla möda är icke beswärlig, då man blifwer wand att hafwa det till hands; ty ask- eller sandkärlet intager icke större rum i spiseln än grytan, och är bättre än halmkransen, som af grytans hetta snart förbrännes; ehuru den bör wara hårdt omlindad med fina widjor.
Till alla slags gröna rätter, likasom frukt- och wattensoppor, färsk fisks kokning och stufning, frikasseer och raguer, äro dessa kärl, utan all twekan, de bästa. De äro icke wådliga för menniskolif, såsom kopparen, och gifwa icke maten det swarta utseende och den jernhaltiga smak, som icke sällan och nästan alltid wid regnigt och tungt wäder medfölja kokkärl af jern. Likwäl föredrager jag gerna dessa twänne obehagligheter framför kopparkärlens fara.
