»En af de allra-, allra-skandalösaste,» svarade Caroline bestämdt.
»Åh strunt,» menade Sofie, »den var väl inte värre än de flesta herrhistorier af det slaget. Det må ingen tro, att herrarne äro sådana dygdemönster, och det skulle då inte heller vara bra om de vore det.»
»Hvad menar du, Sofie?» frågade Louise förfärad bortifrån soffan.
»Ja, du med din dygdige Hans! — Jag menar hvad jag sade, att oerfarna, för mycket hyggliga herrar är det tråkigaste, det vämjeligaste, jag vet.»
Denna sentens lades till grund för en debatt. Men då de pratade som ifrigast, visade sig statsrådinnan i den halföppna portièren och sade: »God afton, små flickor! Nå, här är då konversationen riktigt i gång! Akta dig, Hilda, du sätter koppen utanför. Här ä’ två unga kavaljerer, som be om en kopp té, om damerna tillåta?»
Extraordinarierna Hiorth och Bennechen syntes nu bakom statsrådinnan; ty det var ett besvuret aftal mellan dessa båda mönstervänner, att de skulle söka vinna den älskade under fullständigt lika chance. Alfred tog derför Hiorth med sig hem, när Sofie var hos Hilda.
Det hade emellertid blifvit mörkt, och fru Bennechen lät tända lamporna i den stora salongen, så att ljuset föll dämpadt genom den halföppna portièren in i kabinettet, der ungdomen skrattade och pratade.
