Johan var så besynnerligt tankspridd, att alla skrattade åt honom. Men Hilda grät och lofvade att skrifva flitigt till honom.
Då han steg utför de två tre trappstegen till Kristines dörr, gick det alldeles rundt för honom, och han kom ramlande ned i rummet med buller och bång. Lyckligtvis var det ingen der, men Kristine kom strax in från köket för att se hvad det var.
»Det är bara jag», mumlade doktorn, »jag snafvade litet — jag — jag skall resa.»
Ja, Kristine hade hört det.
»Jag ville titta in och säga farväl.»
Kristine torkade sin högra hand på förklädet.
»Jag — jag skulle vilja be er» — alla de olika varianterna af den vigtiga meningen flögo så fort förbi, att han ej lyckades få fatt i någon.
Kristine måste mot sin vilja småle litet. Det gaf honom mod: »Jag ville be er tänka mycket — litet på mig, medan jag är borta;» derpå blef han alldeles röd; han skulle gerna ha velat säga det om igen för att få det bättre, men det tyckte han också var platt.
Kristine blef också röd; hon såg ned, men smålog ändå.
Då blef doktorn dumdristig: »Och så ville jag bara säga er, att ni skall akta er för Alfred —»
Men det skulle Johan Bennechen icke ha gjort. Ty knappt voro orden ute ur hans mun, förr än Kristine rätade upp sig, gick ett steg fram och frågade: »Hvad menar du med det?»
