utkämpades på lif och död, medan den sköna satt likgiltig och såg på.
Två sädesärlor slogos i luften så länge, tills de föllo ned i qvarndammen och flaxade upp igen genomvåta och hufvudyra. Och emellertid flög hon, som de slogos om, bort med en tredje, som tillfälligtvis kom strykande förbi. Qvarndammen låg så stilla och blank, att de båda rivalerna kunde spegla sig i den, medan de riste på sig och ordnade sina förstörda toaletter.
Grodungarne i dammen hade kastat af sig sin toga puerilis med den generande svansen. De uppträdde nu öfverdådigt som unga paddor, simmande med långa tag och kraftiga sparkar med bakbenen som examinerade simlärare.
Men längs med hela den långa kusten gick hafvet och smög sig smekande som en katt in mellan skären. Der skummet eljest sprutade och kokade i vinterstormarne, der gledo nu gröna småböljor ut och in; det stora, blåa, solbelysta hafvet omslöt så leende varmt det gamla barska landet, som om de aldrig hade varit ovänner.
Och utmed de nakna uddarne och stenarne och inne i fjordarne växte tången röd och gul och ljusgrön, glänsande som den präktigaste silkesmatta. Och der nere kröp och vimlade det af klor och långa horn och sugarmar och mjuka fenor och smygande, falska tentakler, solida skal och hus på ryggen — en fantastisk verld af listiga vapen och starka rustningar.
På den glatta hällen, som sluttade ned mot den blåhvita sandbottnen sutto mellan frodiga
