Fru Bennechen grät också. »Det är din skuld, alltsamman, Daniel! Hade inte du brouillerat oss med Falck-Olsens, så vore allt godt och väl, men nu —»
»Lugn, kära Adelaide, lugn bara; försoningen är nära —»
»Åh, kom nu inte med ditt: lugn, Adelaide!» härmade statsrådinnan, i det hon tog af locket. Det var uppstufvad kalf.
Men i det samma ljödo steg på den lilla verandan; hon hann knappast lägga på locket igen, förr än grosshandlar Falck-Olsen stod i dörren.
»Åh, en sådan tur,» utropade han strålande, att herrskapet ännu inte ha börjat middagen! Jag kommer nämligen för att be specielt er, fru statsrådinna, från min hustru, att ni nödvändigt måtte komma upp och smaka på några kycklingar, som hon är så stolt öfver. Och ni, herr statsråd, får lof att hålla mig sällskap vid en butelj hvitt portvin, inte sant?» tillade han, i det han räckte fram sin hand, »vi kunna bägge två behöfva litet extra förplägning i dag.»
Statsrådet mottog hans hand och tryckte den varmt. Men statsrådinnan satt som fallen från skyarne, ända tills hennes man kom åt att hviska till henne: »Sa’ jag inte, att försoningen var nära?»
Hon stirrade nästan vördnadsfullt på honom och lät villigt föra bort sig af grosshandlaren, medan statsrådet ropade upp till Hilda, att hon skulle komma efter, så snart hon kunde.
Återställandet af det goda förhållandet mellan familjerna firades med en hel serie af festligheter. Men det var ej längre »de stora afspisningarne»,
