som Delphin sade, utan mindre herrmiddagar, der man satt länge till bords och höll många tal.
Delphin drog snart misstankar och hade roligt på sitt sätt. Han förföljde redaktör Mortensen, som nu blef en ständig gäst, med den mest utsökta artighet, så att den andre blef helt förvirrad. Eller också skrämde han lifvet ur den beskedliga »madam Olsen» genom att försäkra henne, att en eller annan af de nya gästerna var nihilist och gick med revolver i bakfickan.
Men grosshandlaren sjelf hade antagit en ny hållning, stel och reserverad. Han företog sig ingenting utan att först ha rådfrågat statsrådet, och på sina bjudningar såg han aldrig mera någon menniska, som han ej hade tillåtelse eller ordre att invitera.
Den stora »muntrationen på Olsens danslokal», som gafs hvarje höst, blef i år en fin »thé dansant», och grosshandlaren gaf sin dotter en vink om, att hon ej skulle försmå herr extraordinarien Hiorth.
Men häröfver blef Sofie förnärmad, isynnerhet som fadern ej visste utförligare besked. På det hela taget var hon missnöjd: kammarherren närmade sig icke, och valet mellan Hiorth och Bennechen tycktes henne vara en tarflig triumf.
Dessa båda vänner hade för öfrigt haft en ansträngande sommar. Ty förutom departementstjensten hade de också haft i kommission att roa en svåger till Hiorth, grosshandlar Garman, som låg vid Grefsens vattenkuranstalt och det hade de gjort så grundligt, att de ej hade haft tid att sköta om sina hjerteangelägenheter.
