Då vintersäsongen började, skulle de derför gripa sig an med allvar. Isynnerhet var det Alfreds plan att sätta till alla segel för att eröfra den unga frun nere i portvaktsrummen. Men fru Bennechen tog en dag sin son Alfred mellan fyra ögon och anförtrodde honom någoting inne i sängkammaren, hvaraf följden blef att han lemnade Kristine i fred.
Det var för öfrigt besynnerligt huru hastigt hon förlorade sig. Det glänsande röda håret blef liksom torrt, och hela vintern var hon klen, hade ofta ondt i halsen och värk i alla lemmar.
Hennes man gled omkring mera smilande och ljudlös än någonsin. Hon hade allt ifrån bröllopet bibehållit en stark motvilja för honom, men deras lif förflöt stilla och enformigt, och han bemötte henne vänligt.
Med lotsålderman Seehus växlade Anders Mo många bref, och han fick då och då ett rekommenderadt bref vesterifrån. Men en dag under julen mottog han följande skrifvelse:
»Herr departementsvaktmästar Mo! Nu går det icke an längre, förty att han har icke mera, utan skulder; hvarför jag skrifver i mitt eget namn, och Njædel vet icke af det, för jag tror icke, att det hänger rätt ihop med de der pengarne, som har gått upp till 950 kronor. Om det är kungens herrar, som äta upp dessa pengar, så äro vi icke bättre än ryssarne i Ryssland och Petersburg, och jag skall skrifva i tidningen, för mannen har blifvit fattig och eländig och han har ådragit sig sjukdom i blodet förmedelst grämelse öfver den der tången, och grafven har nära nog rasat igen,
