Sida:Arbetare.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 163 —

och han är en ömkansvärd syn, hvadan jag skrifver till er, som är hans bror, att ni för Guds barmhertighets skull måste laga att det blir ett slut på detta mål, som nu för snart två år sedan insändes till kungen utan svar, men bara omkostnader. Likaledes längtar han mycket efter bref från sin dotter Kristine, som nu är er hustru, och förundrar sig öfver att hon nu ingenting har att skrifva, alldenstund ni likväl ofta har skrifvit oss till, att hon inte önskade högre än att bli er hustru, men skämdes för åldern, hvarför vi också skrefvo så som ombads af er med öfvertalningar och sådant; men jag tror ingen ting af alltihop hädanefter

vördsamt
Lauritz Boldeman Seehus.»

Farbror Anders läste detta bref i den lilla antichambern, som han hade utanför statsrådets rum i departementet. Han vek ihop brefvet och stack in det i kakelugnen, medan han vaggade med hufvudet och smålog för sig sjelf.

Statsrådet öppnade dörren: »Hör ni inte, Mo? Jag har ringt två gånger.»

Ander Mo reste sig och såg på statsrådet med samma meningslösa leende.

»Men, Mo!» utropade statsrådet, »jag tror sannerligen, att ni börjar bli gammal!»