»Nej, de säga att det inte blir förr än efter middagen.»
»Har du mat?»
»Nej, det var ingen hemma, som kunde laga till någonting åt mig,» svarade Njædel kort.
»Hm, det är ju sant,» mumlade åldermannen, »kom så gå vi in till Tobias lots och få oss litet i västen.»
Allmogen vek åt sidan och hälsade på lotsåldermannen, men ingen låtsades se den långe Njædel, som kom bakefter. —
Det såg regnlikt ut. Långt ute i hafvet stodo mörka molnväggar och sjön var grå med små hvita prickar.
Det blåste en frisk sydvest, och i de stora, runda stenarne vid stranden sköljde bränningen ut och in, släpande med sig långa slemmiga tångstrimlor. Från stranden steg en kort backe upp emot gårdarne, som lågo tätt tillsamman.
Mellan husen var det trånga, smutsiga vägar, gödselhögar och all slags orenlighet; dynggrepar, rostiga plogbillar, halfva hjul och vrakstumpar från skepp af alla slag, som hafvet under årets lopp hade lagt upp i stranden. Men framför boningshusen var det oftast en liten röjd plats, der allmogen samlades, satt på trappan utanför förstuqvisten eller på slipstenen invid husväggen.
Fastän det var midt på ljusa sommardagen, låg det något mörkt och dystert öfver det hela. Himlen hängde lågt ned med gråa molnsäckar, hafvet var också grått. Och de rödbruna, tjärade husen, som i solsken kunde lysa så vänligt med hvita fönsterkarmar, gardiner och blomkrukor, voro
