»Nånå, Njædel, det kanske var det bästa som kunde hända henne,» sade åldermannen lugnande, »kom låt oss gå igen.»
»Jag vill se henne,» svarade Njædel och gick framåt.
De kommo till andra dörren, som stod halföppen; röster hördes derinne. Åldermannen sköt upp dörren och de inträdde.
Ända framme vid fönstret stodo några unga herrar och lutade sig öfver någonting hvitt, som låg på ett bord. En liten gråhårig man i skjortärmarne stod djupt framåtlutad och mellan två af herrarne stack en hvit naken fot fram.
»Jag har aldrig sett det gå så fort,» sade doktor Rohde till professorn. Den gamle cynikern hade ej kunnat låta bli att invitera professorn vid detta intressanta fall. Johan Bennechen hade uttryckligen förbjudit, att liket fick föras till universitetet.
»Men hennes man, som ådrog henne smittan, hur går det med honom?» frågade professorn.
»Sjukdomen slår in på honom; hans hjärna upplöses. Hvad vill ni?» frågade doktorn plötsligt, då han upptäckte de båda männen vid dörren.
»Det är hennes far, som vill se henne,» svarade åldermannen.
»Åh nej, nej, kära vän, det ska’ ni inte göra,» sade doktorn afböjande, »det är sannerligen ingenting att se på.»
Men Njædel gick rakt framtill bordet; de unga herrarne veko undan, och professorn reste sig med alla fingrarne utspärrade.
