Ett lakan kastades vårdslöst öfver henne, och efter som det föll ihop, såg man de framstående höftbenen, hela denna stora, starka qvinnokropp så eländig och förtorkad, att den ej var annat än skinn och ben. Det stora röda håret låg i en oredig massa nedöfver pannan. Näsan var alldeles infallen, och huden hade vidriga röda och gröngula fläckar.
»Det är inte hon,» hviskade åldermannen och grep Njædel i armen.
Men då gick fadern fram, strök upp håret och lade sitt finger på det stora ärret hon hade vid tinningen.
»Kom, låt oss gå, Njædel.»
Åldermannen var likblek. Njædel såg sig omkring, och då han fick det intrycket att alla dessa fina herrar hyste deltagande för hans dotter, började han ta dem i hand en i sender. Men då han kom till professorn, gick denne ett steg tillbaka: »Nej, nej, min vän, jag kan inte ta er i hand.»
Då först upptäckte Njædel den blanka knifven och fingrarne, som voro utspärrade. Det for en rysning genom honom, och han gick ut med åldermannen.
Då de åter stodo på gatan, betraktade åldermannen forskande Njædels ansigte, ty han lade märke till, att Njædel gick med sammanbitna tänder och knutna näfvar.
»Det här skall Anders stå till svars för,» mumlade Njædel.
»Åh nej,» invände åldermannen ängsligt, »låt Anders vara der han är. Nu resa vi ju ifrån
