alltihop. Låt oss hellre laga att vi få någonting i oss, jag är hungrig som en varg.»
Men Njædel var obeveklig, och då åldermannen ej ville hjälpa honom att hitta rätt på statsrådet Bennechens gård, frågade Njædel sjelf första konstapel de mötte, och så kommo de fram.
I Njædels tjocka hufvud kämpade det våldsamt. En misstanke började gå upp för honom, att allt detta elände till slut härrörde från brodern. Men det tog ännu ej form af vrede; det var blott en tung smärta och ett behof att se honom, höra honom försvara sig; kanske fans det ännu någonting, som kunde ursäkta honom.
Då de gingo utför de två tre trappstegen, sade åldermannen:
»Du skall lofva mig en sak, Njædel: att du inte lägger hand på honom; kom ihåg, att han är ändå din bror.»
»Du kan vara lugn,» svarade Njædel.
Anders höll på att raka sig. Han hade hängt spegeln på fönsterposten, så att det fulla dagsljuset från gatan föll ned öfver hans ansigte. Han hade just skrapat sig på den ena sidan, men på den venstra kinden satt ännu tvållöddret qvar.
Då han såg hvem det var som kom, lade han knifven ifrån sig, och det gick en ryckning öfver hans ansigte. Men derefter återkom det halffåniga leende, som han hade haft under den sista tiden, och han räckte ut handen mot sin bror: »Är du ändtligen här nu, Njædel! Det var snällt af dig att komma hit.»
»Anders, Anders!» ropade Njædel och sträckte hotande de väldiga näfvarne mot honom, »hvad har du gjort med Kristine?»
