Vid ljudet af denna starka röst var det som om Anders vaknade. Han kröp ihop och ryggade tillbaka, ända in i den aflägsnaste vrå af rummet; ansigtet blef nästan askgrått, medan han stirrade på dessa väldiga knytnäfvar.
Men småningom tycktes hans halft utsläckta hjärna samla sin kraft till en sista ansträngning. De långa, falska, leende rynkorna lade sig åter omkring munnen, i det han i jämmerlig ton sade:
»Att du kan ha hjerta till att vara så ond på bror din, Njædel, som alltid har varit så svag och klen. Mins du, då vi voro små, när vi refvo ljung åt mor uppe i backen?»
Njædel lät armarne sjunka. Underliga minnen glimmade fram mot honom, då han hörde denna svaga, bedjande röst, som han kände så väl till, denna ton från barndomen — från den bror, han hade älskat så högt.
»Och mins du hvad mor alltid sa’?» fortfor Anders, medan han hela tiden gaf akt på broderns ansigte: »Mor sa’ alltid: »Du, Njædel, är en fårskalle, sa’ hon, men Anders är slug som en vessla.»
Njædel nickade. Det hade sin riktighet. Och modern och kojan invid fjällväggen och backen med den höga ljungen, som luktade så godt i solskenet — allt låg lysande klart för honom, och midt i allt detta stod brodern, blek, svag, beständigt hjälpt, skonad, buren öfver oländiga ställen. Och allt, som låg emellan, smälte ned och rann bort som snö om våren; han blef pojke igen, en stor, klumpig, godtrogen pojke, som han i grund och botten alltid hade varit, och det fans icke en gnista af vrede i honom, då han vände sig bort och sade: »Anders, Anders! det skulle du inte ha gjort!»
