»Nej, det är bara en halfgammal enkling och en piga; men dottern, ser ni —»
»Jaså, ni menar som vittne —»
»Hvad pigan beträffar,» inföll advokaten Tofte, »så ha både hon och barnet farit till Amerika för en månad sedan, efter hvad jag hör.»
»Ja, men vittnesmålen ä’ det intressantaste,» sade nu advokaten Kahrs och skrattade. »Jag känner Kristine Vatnemo, det är en af de vackraste flickorna i amtet.»
»Om det är så att det går fortare, då herr häradshöfdingen sjelf för ordet —» började amtmannen och låtsade som om han alldeles icke hade hört det sista.
»För all del, jag skall med största nöje föra ordet, om herr amtmannen så befaller,» utropade häradshöfdingen.
»Nej, nej, nej, missförstå mig inte! Jag menade bara, att det vore bra, om vi komme tidigt till staden i det svåra vädret.»
Häradshöfdingen plirade med sina små ögon, och det öfverenskoms, att han sjelf skulle sitta vid domarebordet om eftermiddagen. På det drack amtmannen ett särskildt glas med häradshöfdingen.
Vid efterrätten serverades äfven sherry, så att det lade sig liksom en aftonrodnad öfver de flesta ansigten. Advokaten Kahrs påstod, att fogdens skrifvare var en dumdristig menniska, som ofvanpå ett sådant allvarsamt memento mori som det der köttstycket tordes lägga tre tallrikar crème. Man skrattade högt, pratade och drack ur alla karafinerna, endast bönderna åto tyst och smuttade misstroget på vinet.
