»Hon var för stor för mig,» svarade kammarherren.
»Alfred säger, att hon är en präktig flicka up and down; han påstår, att han känner henne från vestlandet.»
Statsrådet Bennechens våning var möblerad i stor stil; man såg genast, att huset tenderade mot det imponerande. Dubbeldörrarne stodo öppna genom en svit af stora rum, som slutade med fruns kabinett med tjock matta och gardiner för dörren.
Statsrådinnan Bennechen mottog kammarherren med oförstäld glädje; det var en visit, som hon satte värde på. Och Hilda såg med lättadt hjerta, att hon hade gjort en coup de main genom att ta honom med sig.
Statsrådinnan var klädd i ljusgrå morgonklädning och hade en liten spetsmössa på håret. Trots sina 55 år var hon en vacker dam med kloka, kalla ögon. I sin ungdom hade hon varit en firad skönhet, och hon hade bibehållit en afgjord sympati för vackert folk.
I sällskapslifvet var hon liflig utan att vara spirituel och ståtlig utan att vara stel; hennes leende var intagande och skulle ha varit det i ännu högre grad, om det ej hade påmint så starkt om det egendomliga leende, hvilket som en familjelikhet följer alla damer, som bära sina sex framtänder på guldstift.
I salongen var också husets yngste son Alfred, som just var kommen till staden, och hans gode vän Hiorth. Extraordinarien gjorde sig så liten som möjligt borta i en vrå för att byråchefen ej skulle märka honom här midt under
